Avsked, kulturkrockar och ösregn
Vi lyckades utan problem byta hostel till det nya som visar sig faktiskt vara det mysigaste vi bott på hittils. Rekomenderar varmt 365 Inn som ligger mitt emellan de fina kvarteren vid Qianmen och de gamla kvarteren (hutonger). De har ett lite latininspirerat café och duschar som känns som att duscha i regnvatten. Rummen är inte så jättestpeciella men luktar inte konstigt och har en airconditioner som sitter precis ovanför en säng. Att ha en ariconditioner som blåser ner på en hela natten gör att man lätt kan bli förkyld, vilket Alexandra var nära på att bli på Youth hostel. Vi har tillbringat mycket tid med min amerikanske vän jag nämnt tidigare ett par gånger som åkte hem igår morse tidigt, tidigt på morgonen. Nu kändes det verkligen som ett avslut på hela upplevelsen med att studera i Changchun, för det finns ingen kvar som jag lärt känna därifrån som jag kommer att få träffa igen, om jag inte när jag fortsätter mina studier här i Kina åker tillbaka och hälsar på dem som ska plugga där i ett år till. Det är svårt att vänja sig med tanken på att de jag möter här kanske jag inte kommer att träffa igen, någonsin, om vi inte skulle råka hamna på samma ställe igen vilket inte är så jättetroligt. Det är inte som när jag lämnar mina kära i Sverige, för dit kommer jag ju tillbaka igen. Men man vet aldrig vad ödét har att erbjuda, just när vi skulle byta från Youth hostel till Far East International Hostel (det som var lite fuktigt och vattenskadat) mötte vi i dörren en person från Östra gymnasiet. Hon heter Matilda och gick i en av min och Alexandras pararellklasser samma årskurs oss, och hon och jag läste franska tillsammans. Hon skulle precis checka in när vi precis checkat ut och det var verkligen bara en ren slump att vi mötte varandra i dörren. Ibland känns världen liten fastän den är så otroligt stor, lite oväntad men samtidigt så logisk. Peking är ju en väldigt populär resort för många svenska turister.
Under de senaste dagarna har vi besökt trumtornet och sett på deras trumspel som tidigare användes som ett sätt att hålla koll på tiden. Vi åkte också till kinesiska muren tillsammans med en rumskamrat på vårt senaste hostel. Det var hans och Alexandras första gång på muren, och muren kan man oftast inte riktigt överskatta, den är verkligen maffig när man kommer dit där den ringlar som en drake upp och ner för bergen genom hela Kina. För mig var det visserligen fjärde gången jag besökte den, men det är en lite speciell känsla i alla fall. Har många bilder från den och ska försöka ladda upp den här så snart som möjligt.
Igårkväll, torsdag, var en underlig kväll, vi gick runt i ett misslyckat försök att hitta min favorit restaurang Ajisen Ramen, hur mycket jag än tänker tillbaka och försöker minnas så hamnade vi aldrig rätt. Vi slutade på Wangfujing, den stora gågatan jag tidigare lagt upp bilder på och där mötte väldigt många flickor runt våran ålder och lite äldre som ville träna engelska. En av dem var väldigt efterhängsen och vi försökte snällt men inte så bestämt att berätta att vi inte riktigt hade tid att prata med henne. Hon var så ihärdig att vi helt enkelt aldrig blev av med henne. Alexandra pratade en del med henne medan jag fortsatte att leta. När vi väl hittat restaurangen hade den redan stängt. Den kinesiska flickan var på om och om igen att vi skulle äta middag med henne, ta en öl eller fika så hon kunde få träna engelska med oss men vi hade inte lust att ställa upp som några tillfälliga lärare utan ville hellre umgås själva och ta igen de fyra månaderna vi inte kunnat prata så mycket på. När Alexandra snällt försökte säga att vi skulle tillbaka till hostelet började hon försöka med att vi redan sagt ja till att äta middag, vilket var inte helt sanningen, jag hade bara sagt okej till att hon kunde hänga med oss runt i varuhuset vi för tillfället höll till i. Hon fortsatte med att hon nu redan ägnat så mycket tid med oss så då borde vi åtminstonde ta en öl med henne. Hungrig och smått irriterad på att vi varken hittat restaurangen och att hon försökte ge oss skuldkändslor tillrättavisade jag henne med att hon redan har fått träna engelska en del med oss under tiden vi har gått runt och att vi aldrig faktiskt sa ja till att äta middag med henne. Hon utbrast ett "Oh MY God!", vände på klacken och gick bestämt iväg från oss.
Jag visste inte riktigt om jag borde må dåligt över att ha gjort henne upprörd eller om jag borde vara glad över att äntligen ha blivit av med henne samtidigt som jag snabbt själv skyndade mig iväg utifall att hon skulle komma tillbaka. Funderade också ett tag på om jag borde ha hanterat situationen annorlunda från början, kanske på en gång sagt bestämt att vi inte ville äta middag med henne. Är det så kinesiser själva skulle ha gjort? Uppenbarligen förstod hon inte våra västerländska tecken på motvilja, elelr om hon bara valde att ignorera det och unyttja att i vår kultur så kan man inte bara avböja rakt av utan att vara väldigt otrevlig. Vi hann i alla fall inte längre än ut på gatan från varuhuset igen förrän vi mötte nästa tjej som försökte på samma sätt börja prata engelska med oss. Jag svarade snabbt på svenska: "Vi kan inte engelska, inte ett enda ord!!", men varje gång jag tog fram kartan så såg de sin chans att först försöka hjälpa oss med att peka ut var vi är och sedan få oss känna att vi borde träna engelska med dem. Det slutade med att jag bestämde att inte titta på kartan längre utan bara gå efter min mentala karta, vilket tog oss runt på stora omvägar och mitt i allt kom en åskskur. Vi har aldrig skrattat så mycket sen vi kom till Kina som när vi sprang i ösregnet utan att ha någon riktig koll på var vi var. Under varje träd som hade en gatulampa nära sig försökte vi lokalisera oss med vår inte så uppdaterade och detaljerade karta tills vi tillslut hittade tillbaka alldeles blöta till hostelet.
Jag ska försöka att fixa till bilderna och lägga upp dem här, internet verkar vara snabbare på det här hostellet än de två tidigare, men vi vill ju helst inte stanna inne här så länge när det är strålande solsken i Peking. Ja, ni läste rätt, strålande solsken och delvis blå himmel i en så förstörd stad av avgaser att man sällan ser himmelen här!
Kommentarer
Trackback
