爱aiKina

Har nu lämnat Changchun för gått och är tillbaka i Peking. Det var verkligen ett tag sen jag uppdaterade bloggen, men allting har också varit jättestressigt de senaste veckorna. Slutproven, sluttal inför lärare (som filmade allt!), packa inför Peking och säga hejdå till alla. Det var inte förrän på lördagsmorgonen, samma dag som jag skulle ta flyget hit som jag faktiskt förstod att jag skulle lämna det rum, den stad jag bott i och alla människor jag lärt känna där under fyra månader. Det var med blandade känslor jag sa hejdå en sista gång till de närmsta vännerna och åkte till flygplatsen, men när planet väl lyfte spred sig leende på läpparna ändå. Kaptilet studera i Changchun är nu avklarat, och jag har nu läst klart två år kinesiska. Betygen skickades tillbaka till Stockholms universitet och förhoppningsvis har alla klarat sig. Framför min klass ligger nu hemresa på en gång för vissa, tre stycken är redan hemma i Sverige, för oss andra en nöjesvistelse i Peking. Min vän Alexandra kom hit från Sverige tillsammans med min klasskamrat Linneas pojkvän, vi fyra och en till klasskamrat Alexander kommer tillsammans åka vidare runt i Kina innan vi också beger oss hem.

Tänkte avsluta Changchunupplevelsen med att ladda upp de sista bilderna jag har på lager tagna i Changchun innan jag berättar mer om min fortsatta resa här i Kina.

…Var min ursprungliga plan, men det verkar som om internet här inte klarar av så mycket så jag kan inte ladda upp några bilder:(

Det får bli bara text istället till att börja med. Vi hade som sagt sex stycken slutprov under sex dagar med två prov per dag. Sista proven var i onsdags den 29 juni. Skolan hade ordnat så att vi fick direkt efter proven åka privatbuss (en jättestor buss för de åtta personer av nio från vår klass som åkte med) till en biosalong där vi hoppades på att få se Kungfu Panda 2 eller någon nyutkommen kinesisk dramafilm i stil med En Geishas Memoarer. Men skolledningen är alla medlem i kommunistpartiet så vi fick se på en över tvåtimmars lång film om skapelsen av kommunistpartiet som bestod mestadels av studenter och professorer och hur skinande, lugn, harmonisk, vis, kärleksfull, oskyldig Mao Zedong var. Tänka sig, det var Mao själv som kom med den smarta idén om att ett land ska styras av folket och inte av en kejsare, och att han var väldigt sminkad, samt att hans flickvän som kom att bli hans fru var bara en barnslig flicka som åt godis och tittade på när Mao studerade. Det var en propagandafilm som inte ens försökte dölja det, men är också den enda sanningen som många här kommer åt. Filmen gjordes till hedring av kommunistpartiets 90års jubileum i år. 

Torsdagen ägnades åt att försöka packa och dessutom förbereda ett tal. Våra lärare fick en idé om att vi skulle läsa upp en sida ur textboken och hålla en tal vi skrivit själva på fredagen, och på fredagsmorgonen möttes vi av alla lärare vi haft plus en kvinna ur skolledningen tillsammans med en filmkamera och en extralärare utrustad med systemkamera. Inte nog med att vi knappt haft tid att förbereda oss i all stress med packningen så ska de filma allt! Vi fick precis innan vi åkte en cd med filmen på oss som stakandes läser upp en tråkig text och sen nervöst försöker berätta vår historia/hålla talet samtidigt som totalt per person blev ungefär 10 minuter, samtidigt som de klasskamrater som inte för tillfället pratar ser väldigt uttråkade ut, liksom några lärare. En lärare somnade till och med. Hon ur skolledningen var dessutom FRÄCK nog att prata, gäspa, svara i telefon och få för sig att skicka framlärare för att dra ner och upp projektorsduken när vi talade. Vår konversationlärare, hörförståelselärare och en av extralärarna lyssnade i alla fall intresserat, och vår textkurslärare gjorde sitt bästa hon också att lyssna fast med en bekymmersam min, kanske för att vi ännu inte är helt flytande på kinesiska. Mitt under talen fick vi gå ut och ställa oss i lobbyn för att ta kort tillsammans med några andra högt uppsatta inom Jilins universitet, bl.a. chefen för internationella avdelningen. Efter talen bjöds vi på fin lunch av skolan tillsammans med lärarna och jag skickades upp att ta emot en bunt diplom till alla, under det formella överlämningen med handskak och fotografering av mig och personen-vi-aldrig-tidigare-sett-eller-hört-om. Kändes som på tv!

Fredagen fortsattes med besök hos posten för att försöka skicka hem grejer, jag skickade ett 6 kilos paket till pappa packad med skolböcker. Sen var det dags för att för sista försöker att få ner allt i väskorna. Ett par slitna med fina skor fick jag slänga, och bara för det gick ett par skor sönder första dagen i Peking. Typiskt. Min vårjacka lyckades jag glömma i rummet, men det finns fortfarande två svenskar kvar i Changchun så jag hoppas att någon får plats med den i sin resväska. På kvällen bjöd vi in våra närmsta vänner till hotellets café och sa hejdå till dem utan att egentligen förstå att vi verkligen skulle åka.

På lördagsmorgonen hade skolan ordnat små bussar till oss alla, trots att vi åkte under olika tider med olika flyg eller tåg. Jag var rätt så nervös när jag skulle checka in, vetandes att mina väskor är....väääldigt tunga. Bär dem som om de våre lätta som en fågel tipsade en vän i Changchun innan jag åkte. Det misslyckades totalt! Jag fick inte ens upp min resväska på bandet utan hjälp, och på vågen visade det sig inget mindre än 27 kilo men jag hade ett intyg från Airchina som tillät mig att ha 30 kilo så han bakom disken godkände det... Tills jag la upp en till bag på 6 kilo till, allt som inte fått plats i resväskan. Siffrorna på vågen steg upp till 33 kilo och jag hörde honom uttra ett bekymmersamt "Oh..". Det var några svettiga sekunder som jag upprepade till mig själv att jag borde ha pengar med mig så jag kan betala eventuella överviktsavgiften. Men så sa han äntligen att det fortfarande okej och mitt största bekymmer över resan var äntligen löst. Handbaget vägde de aldrig och jag lyckades få upp det på hyllan ovanför sätena på planet utan större problem så ingen flygvärd fick reda heller på hur tung den var. I ryggsäcken (mitt handbagage) låg både dator, systemkamera och alla objektiv till den, så det vägde nog minst tio kilo. Mission muscle!

Framme i Peking tog vi Airport Express Train utan problem in till Beijing city där vi bytte till taxi. Att få tag på en taxi var inte det lättaste trots att gatan var full av lediga taxibilar. De försökte med priser mellan 40 ändå upp till 70 spänn, som om vi som kan kinesiska inte vet att resan skulle kosta max 15 kronor! En av taxichafförerna gav tillslut upp och gick med på att köra oss för femton. Vi kom fram på kvällen till Sanlintun Youth Hostel som är ett mysigt ställe och fint ställe. Vi gjorde inte så mycket per på lördagen, åt lite mat och satt på alfa bar med vänner. Mötte upp två amerikanska kompisar som lämnade Changchun tidigare än oss och spelade kort med dem.

Söndagsmorgonen blev en relativt tidig morgon, åkte iväg till flygplatsen för att möta min kära vän Alexandra som kom hit för att hälsa på och också upptäcka det stora landet långt bort i öst. Full av energi var hon så vi lämnade väskorna på hostelet, tog en snabb lunch ute på gatan och drog iväg till förbjudna staden tillsammans med mina amerikanska vänner. Det ser ut precis som i animeserierna blev hennes intryck, men också hur fruktansvärt varmt det är. Förbjudna staden är verkligen som att gå runt i öknen med stora öppna ytor (för att kejsarens vakter skulle kunna se eventuella lönnmördare på en gång), och stora vita väggar som reflekterar värmen tillbaka in mot mitten av staden. Efter en paus och kalldusch på tillbaka på hostelet åkte vi alla iväg till Houhai som är ett restaurang och barområde vid en liten sjö (eller stor damm kanske).

Jag hoppas verkligen att jag kan lyckas få upp några bilder, annars blir det ju så väldigt mycket text!

Kramar till er alla!