Hem! hem! hem! hem! Hemma!!
Från Chengde tog Alexandra och jag ett billigt (17 kronor bara!!) men långsamt tåg tillbaka till Peking. Sju timmar i ett inte så bekvämt tåg utan luftkonditionering mitt på en sommardag var kanske inte en höjdare, men bjöd ändå på en upplevelse. På modernare tåg sitter folk bekvämt för sig själva och pratar bara med människor de känner, på sådana här billiga tåg som det vi tog nu är folk mycket mer öppna. De pratar med vem som helst i närheten, är nyfikna och vågar ställa frågor. Vi hade en gubbe och två tanter med en lite svårförståerlig dialekt så jag förstod inte allt vad de sa, men det stoppade inte deras nyfikenhet om oss utlänningar, så de bad de unga grabbarna som var studenter allihop att prata med oss och fråga. Resan blev inte alls så lång när vi pratade, spelade kort, skämtade och skrattade.
Sista dagarna i Peking orkade vi inte med det varma vädret längre och åkte till marknader och varuhus istället. Det är sant att man kan få några riktiga klipp på marknader genom att pruta ner priset, men du måste slåss för det. Försäljarna är väldigt ihärdiga och vana att hantera snåla utlänningar. De säger precis vad som helst för att du ska köpa det, ljuger om kvalite och material, säger att dem är din bästa vän samtidigt försöker få dig att få skuldkänslor över att du begär ett lägre pris när du har det bättre ställt än dem. Ibland händer det till och med att de blir rent av aggressiva.
Alexandra lyckades få till ett väldigt bra pris på smink och nageldekorgrejer genom att visa upp sina naglar som hon målat så fint och bara som vänner emellan prata med försäljaren om hur hon fixar sina naglar. Flickan som var ungefär i vår ålder blev så förtjust att hon gav lågt pris på allting. Hos andra försäljare gick det inte riktigt lika bra, och jag som var trött och lite grinig utav den outhärdliga värmen utomhus plus min förkylning på det, kom och hjälpte till att bråka. Utan att hålla tillbaka kontrollerade jag varenda söm i en väska Alexandra blivit lite kär i, och drog sönder sömmarna i tre stycken väskor tills väskförsäljaren tillslut surt stampade iväg för att hämtade en ny väska som inte hängt framme och som dessutom var ordentligt sydd. Vid ett annat tillfälle när jag lade mig Alexandras och en försäljares förhandligar om priset genom att slå hål på försäljarens argument så blev försäljaren så irriterad att hon gav mig en låtsas slag med knytnäven på kinden. Jaja, hon tjänade på det hela ändå bara inte lika mycket som hon hoppats på.
Resan hem gick bra och lyckades på något sätt att få med mig det mesta hem. Fick slänga ett par skor som var väldigt slitna men fortfarande gick att gå i och sedan ett par till som faktiskt gick sönder, men lika bra var det annars hade väl något annat inte fått plats i väskan. Nog för att jag hade planerat att köpa saker där, men det blir alltid mer än man tänkt sig. Inte bara för att det är billigare än i Sverige, utan också för att jag tycker mer om det asiatiska modet och kläderna som säljs där. Skickade hem en del med min mamma när hon hade hälsat på mig i Changchun, fast det var mest pyjamasplagg, tjocktröjor och presenter till andra. Skickade senare precis innan jag själv lämnade Changchun ett paket på sex kilo till pappa med skolböcker och andra småsaker. Innan hemresan från Peking lämnade jag en väska på sju kilo på ett hotell med vinterkläder, kökssaker och andra småsaker jag kommer att behöva när jag ska tillbaka. Så i slutändan vägde min resväska 29.6 kilo och handbagage lite mer än fem, och jag hade lyckats undgå övervikt på flyget! Hua, efter det här har jag helt tappat den roliga känslan i att packa :b
Väl hemma i Sverige slappnade jag av på ett sätt jag inte gjort på så länge, på ett sätt man bara kan göra i sitt eget hem. Det var några saker som jag speciellt reagerade på efter att ha varit borta så länge:
Om ni reagerade på "tillbaka" när jag skrev om väskan jag lämnat i Peking så har ni nog gissat rätt. Jag fick reda för ungefär två veckor sedan när vi var ute och reste att jag fått Svenska Institutets stipendium för ett års studier i Kina. De betalar skolavgiften, skolmaterialet, boendet, sjukhuskostnader och bidrar med pengar till resan dit. Skolan börjar den 5 september men jag måste vara där tidigare för registering så i slutet av augusti åker jag iväg igen. Den här gången ska jag studera vid Dongbei University of Finance and Economics i Dalian!
Sista dagarna i Peking orkade vi inte med det varma vädret längre och åkte till marknader och varuhus istället. Det är sant att man kan få några riktiga klipp på marknader genom att pruta ner priset, men du måste slåss för det. Försäljarna är väldigt ihärdiga och vana att hantera snåla utlänningar. De säger precis vad som helst för att du ska köpa det, ljuger om kvalite och material, säger att dem är din bästa vän samtidigt försöker få dig att få skuldkänslor över att du begär ett lägre pris när du har det bättre ställt än dem. Ibland händer det till och med att de blir rent av aggressiva.
Alexandra lyckades få till ett väldigt bra pris på smink och nageldekorgrejer genom att visa upp sina naglar som hon målat så fint och bara som vänner emellan prata med försäljaren om hur hon fixar sina naglar. Flickan som var ungefär i vår ålder blev så förtjust att hon gav lågt pris på allting. Hos andra försäljare gick det inte riktigt lika bra, och jag som var trött och lite grinig utav den outhärdliga värmen utomhus plus min förkylning på det, kom och hjälpte till att bråka. Utan att hålla tillbaka kontrollerade jag varenda söm i en väska Alexandra blivit lite kär i, och drog sönder sömmarna i tre stycken väskor tills väskförsäljaren tillslut surt stampade iväg för att hämtade en ny väska som inte hängt framme och som dessutom var ordentligt sydd. Vid ett annat tillfälle när jag lade mig Alexandras och en försäljares förhandligar om priset genom att slå hål på försäljarens argument så blev försäljaren så irriterad att hon gav mig en låtsas slag med knytnäven på kinden. Jaja, hon tjänade på det hela ändå bara inte lika mycket som hon hoppats på.
Resan hem gick bra och lyckades på något sätt att få med mig det mesta hem. Fick slänga ett par skor som var väldigt slitna men fortfarande gick att gå i och sedan ett par till som faktiskt gick sönder, men lika bra var det annars hade väl något annat inte fått plats i väskan. Nog för att jag hade planerat att köpa saker där, men det blir alltid mer än man tänkt sig. Inte bara för att det är billigare än i Sverige, utan också för att jag tycker mer om det asiatiska modet och kläderna som säljs där. Skickade hem en del med min mamma när hon hade hälsat på mig i Changchun, fast det var mest pyjamasplagg, tjocktröjor och presenter till andra. Skickade senare precis innan jag själv lämnade Changchun ett paket på sex kilo till pappa med skolböcker och andra småsaker. Innan hemresan från Peking lämnade jag en väska på sju kilo på ett hotell med vinterkläder, kökssaker och andra småsaker jag kommer att behöva när jag ska tillbaka. Så i slutändan vägde min resväska 29.6 kilo och handbagage lite mer än fem, och jag hade lyckats undgå övervikt på flyget! Hua, efter det här har jag helt tappat den roliga känslan i att packa :b
Väl hemma i Sverige slappnade jag av på ett sätt jag inte gjort på så länge, på ett sätt man bara kan göra i sitt eget hem. Det var några saker som jag speciellt reagerade på efter att ha varit borta så länge:
- Det fanns så få människor på Arlanda när vi kom dit! Var är alla kineser som bara knuffar sig fram?
- Alexandras föräldrar hämtade oss med bil och skjutsade oss hem. Det var som att sitta i soffan hemma, så lugn och försiktig körning och man behövde inte ens hålla i sig i svängarna eller oroa sig för hastighetsmätaren. Och ändå är det i Kina som passagerarna inte använder bilbälte.
- Hur...öppnar jag kylskåpet? Vi har ett nytt kylskåp hemma som vi ställde på plats precis innan jag åkte men det hade jag helt glömt bort och det var en konstig känsla av vilsenhet i sitt egna hem när handtaget inte satt där det brukar. Tror jag aldrig upplevt den känslan tidigare
- Hade en pinsam stund på toaletten när jag funderade på varför papperskorgen står så långt borta att man inte når att slänga..... Vänta, i Sverige släpper vi bara pappret ner i toaletten och spolar bort! I Kina så slänger man nämligen det använda pappret i en papperskorg bredvid eftersom avsloppsrören är så smala att det blir stopp annars.
- Dagen efter att jag kommit hem handlade jag på beställning lite mat till pappa som han skulle ha som matlådor. Efter att han snabbt kikat ner i matkassen som jag burit hem till honom så frågade han: "Har du inte köpt någon mat att äta själv till middag?". Stod lite förvirrat en stund och funderade över hans fråga, "Vänta...måste jag laga mat själv? Måste jag PLANERA vad jag vill äta??" I nästan fem månaders tid har jag bara behövt gå ut och välja restaurang när jag blivit hungrig, och nu var jag inte ens hungrig men skulle redan planera middag. Nej det fick till att bli att ringa mamma istället och se om hon kunde erbjuda något, vilket hon gjorde: pannkakor! Jag är fortfarande lika barnsligt förtjust i det!
- I mitt rum stod en platt-tv och högtalare utspridda i rummet för 5.1 ljud. När pappa skämmer bort mig såhär blir det bara svårare och svårare att lämna rummet!
- Min vovve är mindre än vad jag mindes att han var, men ack så söt fortfarande!!
Om ni reagerade på "tillbaka" när jag skrev om väskan jag lämnat i Peking så har ni nog gissat rätt. Jag fick reda för ungefär två veckor sedan när vi var ute och reste att jag fått Svenska Institutets stipendium för ett års studier i Kina. De betalar skolavgiften, skolmaterialet, boendet, sjukhuskostnader och bidrar med pengar till resan dit. Skolan börjar den 5 september men jag måste vara där tidigare för registering så i slutet av augusti åker jag iväg igen. Den här gången ska jag studera vid Dongbei University of Finance and Economics i Dalian!
Kommentarer
Trackback
